Skriva en roman utan "showstoppers"

Med utsikt över S:t Johannes kyrka och församling, likt den vy Per Wästberg hade i sina krönikor i Moderna Tider för en herrans många år sedan, hade jag förmånen att få mitt utkast kommenterat av min lektör Lena. Finns det något bättre än att få kommentarer på ens skrivna material, som ett kvitto på att alla timmar bland bokstäverna tillslut får en form som kan förstås, och stundtals, beröra? 

Min lärdom från genomgången var att hitta och flytta "showstoppers", utvikningar som stannar upp handlingen, ofta presenterade som huvudpersonens tankar, tillbakablickar, när det är föga troligt att personen har tid att tänka sådana tankar. Till exempel finns det tid för reflektion när man cyklar, en monoton rörelse i ensamhet, medan utrymmet begränsas i en snabb dialog.