Efter 400 inspektioner i indiska och kinesiska fabriker som producerar Indiskas produkter drar hon slutsatsen att kontrollerna bidrar, men att det är respekt, dialog och humor som leder till förbättringar. Liksom möjligheten till bättre struktur, ökad produktion, lojala arbetare, bättre kvalitet, bli föregångare inom sitt närområde och inspirera andra, samt möjligheten att locka nya kunder med samma krav.
Renée konstaterade att de mesta omkring oss produceras i länder med bristande mänskliga rättigheter med stor belastning på miljön. Hon menade också att handel leder till utveckling, men skapar inte automatiskt demokrati, och att större förändringar har skett på 2 år, när leverantörerna vill göra förändringar, än vad hon sett på 15 år som biståndsarbetare.
Vilka är då riskerna? Renée nämnde några: efterlevnad av mänskliga rättigheter, trots täckande nationell lagstiftning; okunskap om nämnda rättigheter; brist på demokrati pga analfabetism; bristande fackliga rättigheter och oberoende fackföreningar; bristande miljöhänsyn; korruption; samt svårt att kontrollera hela leverantörskedjan. Av 500 miljoner arbetsföra indier är till exempel 10 miljoner med i facket, eller 2 procent.
Hur minska riskerna? Indiska arbetar med uppförandekoder kring: tvångsarbete, organisationsfrihet, säkerhet, hälsa, barnarbete, löner, arbetstid, diskriminering, riktiga anställningar och human behandling. Ett återkommande inslag bland producenterna är tydligen att lagstadgade pensioner, försäkringar, övertidsersättning och föräldrarersättning inte betalas ut.
Indiska har jobbat i över 30 år med sina leverantörer och växt med dem. De har hög trovärdighet i att stå sina leverantörer bi om de vill göra förändringar. Om Indiska tampas med riskerna nämnda ovan, och gör något åt det, hur är det med alla andra företag med produktion i Kina och Indien, som inte kommunicerar att de tar socialt ansvar?
En tumregel verkar vara att ju starkare varumärke, desto högre fall om oegentligheter uppstår i produktionen, och desto högre sannolikhet att företag gör något åt saken. Småskuttarna (98% av alla företag) som befinner sig under radarn, utan medialt intresse och utan kommunicerat socialt ansvar, kan sannolikt göra hur de vill med hänvisning till okunskap. Det är Douglas Bååth inställning i romanen Gröna Änkan.
Men, vi sitter alla i samma båt. Kunderna bör ställa krav och betala för bättre produktionsförhållanden i leverantörskedjan. Vad händer till exempel i den skattefinansierade offentliga upphandlingen?
Läs mer: Grön Upphandling
__________________________________________
Antonia A:son Johnsons Stiftelse för Miljö och Utveckling vill "skapa en brygga mellan det existentiella och kommersiella, mellan det företagsekonomiskt nödvändiga och det samhälleligt önskvärda, mellan det humanistiska perspektivet och det naturvetenskapliga tänkandet, mellan forskare och praktiker, kommunikatörer och media," samt att "väcka debatt och bidra till att öka det tvärvetenskapliga tänkandet i samhället." Med andra ord, nyansera debatten om företagets sociala ansvar.
0 comments:
Skicka en kommentar