I ett kallblåsigt Stockholm gick vi på biograf och såg Sean Penns Into the Wild. En långsamt berättat historia om en ung man som klipper banden med samhället och ger sig ut för att leva sin dröm att bo nära naturen. Utopiskt och omöjligt? Javisst. Men den fångar upp åren runt de 20 då världen stod öppen att bli och göra vad som helst. Iallafall i tanken.Filmen "Into the wild" utmanar idén om konsumtion som vår huvudsakliga uppgift i samhället. Det låter absurt, men inte utifrån antagandet att USA konsumenter driver världsekonomin. Sviker de sin uppgift sjunker börserna och med den värdet på svenska pensioner. Tänk bara på Bush giv om att ge 10 000 kr till varje amerikan så att de kan få fart på hjulen igen.
Samhället kräver att vi konsumerar. Inte bara arbetar, utan konsumerar. Inte för att jag förstår hur det kan vara annorlunda. Jag vill inte leva i en buss i vildmarken utan mina nära och kära som i filmen "Into the Wild". Likväl ställer han, huvudrollen, med sitt blotta exempel, saker och ting på sin spets, som passiv rebell.
Kopplingarna till Jack Kerouacs "On the Road" är uppenbara i filmen, resan är målet, vilken fick mig att tänka på Harry Martinssons "Vägen till Klockrike" eller Ulf Lundells "En varg söker sin flock".
Romanen Gröna Änkan pekar inte finger åt någon enskild aktör. Vi sitter alla i samma båt. Men den pekar på problemet mellan vad vi konsumerar och de som får betala priset för att så sker, inklusive miljön, och uppmanar läsaren att bilda sig en egen uppfattning.
1 comments:
Detta är ett angeläget tema - anti-konsumtions temat. En annan film på temat på Svenska Biografer har den fyndiga titteln "Den stora utförsäljningen - Köp nu betala senare" Filmens bild har ett jordklot med streckkod.
Konsumtion är ett låneord, vars betydelse vi ofta förbiser - Förbruka. Hur goda förbrukare vi är har på senare tid blivit kvantifierat: FNs Millenium Ecosystem Assessment publicerade år 2005 sina forsknings resultat: 60% av jordens ekosystem är överbelastade, inklusive 15 av värdens 18 fiskevatten. Under ett seminarium i Riksdagen den 8 Aprill med titteln "i 11e timmen" fick vi en annan tydlig - ofattbar illustration på detta: I närheten av Japan möts två stora havsströmmar där fartyg nu går på grund. Orsak, ett sopberg stort som den amerikanska kontinenten och 10 meter djupt! Det är nästan så att man måste åka dit för att tro på detta. Kanske ligger någon av ens egna sopor där och flyter... Det naturiga steget i Canada har på sin websida anget att genomsnittstiden till dess att vi kastar det vi just köpt är 6 veckor. Och att över 90% av jordens resurser inte går åt till själva produkten vi köper utan till emballage, framställning och transport.
Detta vore inte så svårt problem om det inte vore för att vår ekonomi bygger på just konsumtion. över 70% av den amerikanska tilläxten drivs av konsumtion. Sannolikt har vi likanande siffror i Europa. Därigenom är konsumtion och tillväxt intimt förknippade. Och här har vi också någon slags gräns för miljörörelsens handlingsutrymme: Så länge inte tillväxten hotas går det bra...
Någonstans i allt detta måste vi sluta att se oss själva som konsumenter. Allting har vi till låns. Vi lever ju inte för evigt. Naturen skapar inga sopor. Det är bara vi människor som gör det vi gräver upp, producerar, konsumerar och bränner. Det är inte hållbart. Och vi har inte mycket tid kvar att komma till rätta med detta...
Skicka en kommentar