I ett samtal med Mats Holme, vd på MobilTeleBranschen, om avfallsläckage, följde jag hur reglerat insamlingen sker av elektronikskrot i allmänhet och mobiltelefoner i synnerhet via kommunala återvinningsstationer. Från hämtning till återvinning av certifierade återvinnare. På frågan om avfallsläckage nämnde Holme att det har förekommit stölder vid stationerna. Lås på containrar, hämtning varje dag och i slutändan bevakning har rättat till de problemen. Mellan 8-10 procent av de mobiler som sätts på marknaden samlas in. Holme förklarade det med att en mobiltelefon används i genomsnitt 3 år, sedan ligger den i en byrålåda i 5 år. Det tar således 8 år för en ny mobil att hamna i återvinningsstationen. Anledningen är att mobilen har personlig information, den ärvs av andra familjemedlemmar och används som reservtelefon.
Romanen Gröna Änkan fokuserar på avfallsläckaget utanför Elkretsen, den organisation tillverkarna betalar till för att samla in elskrotet, som en följd av producentansvaret. Kryphålet finns i klassificeringen av avfall. När konsumenten lämnar ifrån sig en mobiltelefon klassas den som skrot och skall behandlas som miljöfarligt avfall. När Elkretsen driver processen hålls denna linje strikt.
En mindre nogräknad uppköpare kan emellertid hävda att den kasserade mobiltelefonen går att återanvända. Klassas den som en produkt gäller helt andra regler för transport och export än för miljöfarligt avfall. Enklast är helt enkelt att strunta i att anmäla elskrotsexporten till Naturvårdsverket och hoppas på att den underbemannade tullen fokuserar på narkotika och trafficking istället.
Mindre nogräknade skrothandlare, eller metallåtervinnare, säljer till högstbjudande. Med låga arbetskostnader och noll utgifter för miljörening är det inte svårt att gissa vem som kan erbjuda det högsta priset. Sopmaffian i Guiyu torde vara en av aktörerna. Iallafall i romanen Gröna Änkan.
Se mer: Återvinning av elskrot (Elkretsen)
0 comments:
Skicka en kommentar