En annan bok vi läst i bokklubben är Fiskarens Garn av Stefan Spjut. Debutanten som höll på med samma bok i 14 år. Boken handlar om fiskaren och enstöringen Gösta på sin skärgårdsö. Ett ömsint porträtt av ett orginal med otyglade drifter, lika socialt handikappad som den krympling han blev efter att ha förlorat handen i en sjöfågels gap."Solkulan smälte ned i fladen". Så inleder Spjut sin roman och vad som följer är ett rikt, unikt bildspråk där objekt inte sällan blir subjekt, ting får liv: "Skopan fick upp ingenting (...och därför lyfte han hinken...)". Ett artisteri som tänjer på gränserna. Ett försök att skriva poesi som prosa? Just dessa försök är vad jag gillar mest. Det bromsar upp texten och ger tyngd åt detaljer. Det ger ett tempo som hör skärgården till, fjärran informationsbruset och önskan att hålla jämna steg med det moderna.
Befriande nog låter Spjut huvudpersonen bli minst lika ohämmat farlig, om retad, som fördomarna ventilerar. Gösta behandlar människor på samma osentimentala sätt som fisken han fångar, nackar och säljer. Gösta förkroppsligar sin egen miljö. Karg och ensam. Tyvärr blir dialogen därefter. Platt och omständig. Det grumlar suget i texten.
Läs mer: Ambitiös debut om en stympad manlighet
0 comments:
Skicka en kommentar