Så man exporterade problemet, vilket var en billigare lösning. I Asien fanns köpare då man upptäckte att metallerna i det elektroniska avfallet - koppar, järn, silikon, nickel, guld - kunde återvinnas och säljas vidare. En mobiltelefon innehåller till exempel 19 procent koppar.
Idag finns lagar i EU för att förhindra detta, som WEEE-direktivet. Men den gråa marknaden är stor och i USA, som inte skrivit på Basel konventionen, är det fortfarande laglig. Kina förbjöd import av elektroniskt avfall redan 2000, men i Guiyu i södra Kina, som romanen Wokade Mobiler handlar om, arbetar idag mer än 100 000 människor med att återvinna metaller från elskrot.
Medan elektronikåtervinning i i-länder sker under kontrollerade former, sker återvinning i u-länder ofta på bakgårdar utan arbets- och miljöskydd och ofta av barn. Särskilt i Guiyu Utsläpp från förbränning sker till atmosfären och bioackumuleras i bland annat fisk, som sedan når allmänheten.
Allt hänger ihop. Ingenting försvinner. Greenpeace visar avfallsströmmarna i denna animation: Where does e-waste end up?
