Kasserad mobil: 40 kr/st

40 kronor. Så mycket är en kasserad mobil värd. Efter omkostnader för transport och återvinning är värdet cirka 20 kronor. 

I Sverige säljs årligen runt 3,5 miljoner mobiltelefoner. Bara det är värt 100 miljoner. Under de 10 sista åren har 20 miljoner mobiler satts på marknaden i Sverige. 15 miljoner av dessa har inte återvunnits. Här vilar ett värde på en halv miljard kronor. Bara i Sverige. Så nog finns det en marknad för illegal elektronikåtervinning av mobiltelefoner med låg vikt och volym i förhållande till andelen metaller. 

Varje minut släpps ytterligare 1000 mobiler ut på marknaden runt om i världen. Var tar de vägen sedan? Hur mycket energi sparar man genom att återvinna metaller istället för att bryta jungfrulig malm för att ta fram nya metaller?

"Kina driver på till 100%"

Det säger Dan Lundberg, vd på Järnbruksförnödenheter (JBF), till Svd med anledning av de höga råvarupriserna. Bristen på metaller gör att priserna är fortsatt skyhöga, vilket leder till mer konkurrens och minskade marginaler. Lotta Stalin, vd för Kuusakoski, en av de ledande metallskrothanterarna i Norden, är oroad. Vissa bolag lagrar skrot på spekulation att priset skall gå upp ytterligare. Det skapar en volatil marknad. 

Metaller har blivit hårdvaluta. För tio år sedan konsumerade Kina 15 procent av allt stål i världen. Idag har den siffran stigit till 33 procent. Varje år samlar Sverige in drygt 100 000 ton elektronikskrot från bland annat gamla mobiler, bärbara datorer, printrar, tv-apparater. 

En volatil marknad och stora lager skrot som hålls på spekulation skapas en ny marknad för snabbfotade metallskrotsuppköpare med god insyn i efterfrågan och utbud. Med överlägsen information, färdiga kontrakt från kunder i producentledet, en tiondel av arbetskostnaden och noll utgifter för miljörening, har kineser knutna till den illegala elektronikåtervinningen i Guiyu goda förutsättningar att erbjuda bra priser. Men det så klart, det sker via många mellanhänder och är svårt att spåra. Det är inte heller säkert att elektronikskrotet kommer från Sverige. Vad som är säkert är att Guiyu omsätter i runda tal 10 gånger mer elskrot än vad Sverige samlar in på årsbasis. 

Systemförändrare sökes

Under Tällberg Initiatives seminarie Battle for Minds pratade jag med Pontus Schultz, chefsredaktör på Veckans Affärer, som senare kommenterade Per-Olof Eriksson stolliga debattartikel i DI om klimatfrågan i det här blogginslaget. Pontus menade att fältet är helt öppet för den (företagsledare) som vill ta positionen och tala om systemförändringar kring klimatfrågan. "Här råder vakuum." 

Själv tycker jag att klimatfrågan satt ökat fokus på systemtänkande, hur flödena hänger ihop. Marknaden är rysligt skicklig på att optimera processer, men mindre skicklig på att hantera dess negativa externa effekter. Klimatfrågan är kanske det tydligaste exemplet på detta ("the greatest and widest-ranging market failure ever seen") som Nicholas Stern skriver i Stern rapporten. 

Romanen Gröna Änkan är ett inlägg i samhällsdebatten kring lågkostnadsproduktion och avfallshantering i Kina. Ett försök till systemtänkande kring en produkt de allra flesta i Sverige bär med sig: en mobiltelefon. 

Producentansvarets pionjärer

Igår besökte jag Thomas Lindhquist, min gamla handledare som doktorand på Internationella Miljöinstitutet. Thomas myntade begreppet "förlängt producentansvar" 1990 och bidrog till kretsloppspropositionen som genomfördes 1994. Först ut var insamling av förpackningar och tidningar. Idag finns producentansvar för däck, bilar, elektriska och elektroniska produkter (inklusive glödlampor) samt vissa radioaktiva produkter.

Producentansvaret bygger på principen att förorenaren betalar ("Polluter Pays Principle" (PPP)). Principen innebär att den part som belastar miljön negativt måste betala tillbaka till miljön för den belastning man orsakar.

Thomas Lindhquist och Mikael Backman introducerade begreppet producentansvar vid ett ett expertseminarium på Trolleholm i Skåne 1992 ("Extended Producer Responsibility as a strategy to promote cleaner production"). En av deltagarna, Gary Davies, ingick i vice president Al Gores hållbarhetskommission. Det ledde till att några stater i USA tog sig an uppgiften. Idén om förlängt producentansvar spred sig även till Japan och några länder i Europa, som Tyskland.

Att USA fortfarande inte sanktionerat Baselkonventionen, som reglerar export av miljöfarligt avfall, beror enligt Lindhquist på att inflytelserika lobbygrupper i USA buntat ihop ett antal konventioner, däribland Baselkonventionen, till ett paket. Det går således inte att skriva på en konvention i taget, utan flera samtidigt. Det hindrar inte att enskilda företag reglerar sin egen återvinning. Till exempel mobiltelefontillverkare som ställer krav på var mobilerna återvinns efter att de kasserats vid sina serviceverkstäder.

På frågan om var avfallsläckaget uppstår i Sverige för elektronikprodukter svarade Lindhquist att svinnet inte sker vid återvinningsstationerna, utan sannolikt mellan företag.

För konsumenten är det gratis att lämna sina elektronikprodukter till återvinning. Företag och myndigheter får betala. En mindre nogräknad återvinnare har således ett incitament att både ta betalt av företaget för att hämta elskrotet och sedan sälja det vidare till högstbjudande, alternativt ge bort det för att slippa kostnaden. Klassas elskrotet som återanvändbart får det exporteras utan större restriktioner. Här sker sannolikt avfallsläckaget, dvs skillnaden mellan volymen produkter som sätts på marknaden och vad som samlas in.

De stora avfallströmmarna torde dock finnas i södra Europa där kontrollen är lägre, återvinningssystemen mindre utbyggda och maffian mer aktiv (om nu Neapel kan ses som ett tongivande exempel). Att dumpa avfall ger i undantagsfall böter, men kontrollanterna är få.

Virtuella mötesformer kompenserar

Långväga arbets- och tjänsteresor står för tio procent av koldioxidutsläppen i Sverige. Riksdagen beslöt 2006 att svenska myndigheter skall minska sitt resande. Istället har Vägverket och Banverket ökat sina flygresor med 20 procent vardera. Ett steg i rätt riktning vore att använda webbmöten och tåg för att ersätta, när möjligt, skattefinansierade flygresor av offentliganställda inom Sverige.

Klimatfrågan, liksom kalla krigets atomvapenrustning och ozonhålets utvidgning, pekar på att vi sitter i samma båt. Paradoxerna blir allt tydligare. Volvos miljöbilar produceras i en starkt nedsmutsad stad i Kina. Boken "100 sätt att rädda världen" trycks i Kina och transporteras över halva jordklotet. Kasserade mobiltelefoner (vissa) föder illegal elektronikåtervinning i Guiyu i södra Kina.

Läs mer: Myndigheter väljer flyget istället för it

Spjut: Fiskarens garn

En annan bok vi läst i bokklubben är Fiskarens Garn av Stefan Spjut. Debutanten som höll på med samma bok i 14 år. Boken handlar om fiskaren och enstöringen Gösta på sin skärgårdsö. Ett ömsint porträtt av ett orginal med otyglade drifter, lika socialt handikappad som den krympling han blev efter att ha förlorat handen i en sjöfågels gap.

"Solkulan smälte ned i fladen". Så inleder Spjut sin roman och vad som följer är ett rikt, unikt bildspråk där objekt inte sällan blir subjekt, ting får liv: "Skopan fick upp ingenting (...och därför lyfte han hinken...)". Ett artisteri som tänjer på gränserna. Ett försök att skriva poesi som prosa? Just dessa försök är vad jag gillar mest. Det bromsar upp texten och ger tyngd åt detaljer. Det ger ett tempo som hör skärgården till, fjärran informationsbruset och önskan att hålla jämna steg med det moderna.

Befriande nog låter Spjut huvudpersonen bli minst lika ohämmat farlig, om retad, som fördomarna ventilerar. Gösta behandlar människor på samma osentimentala sätt som fisken han fångar, nackar och säljer. Gösta förkroppsligar sin egen miljö. Karg och ensam. Tyvärr blir dialogen därefter. Platt och omständig. Det grumlar suget i texten.

Läs mer: Ambitiös debut om en stympad manlighet